En iskall januaridag såg
vi Sveriges snötäckta granar krympa under oss när flygplanet lyfte mot skyn.
Vi, Madeleine och Kalle, skulle tillsammans med våra 5-åriga tvillingar byta
vårt vardagsliv i Stockholm mot ett vardagsliv i Stone Town på Zanzibar. Planen
var att under tre månader volontärarbeta som narkosläkare på sjukhuset Mnazi
Mmoja. Mycket, eller snarare det mesta, var oklart och osäkert in i det sista;
Var skulle vi bo? Skulle det ordna sig med jobbet?
Kalle och arbetskollegan
Pelle Conradi hade jobbat på sjukhuset Mnazi Mmoja 10 år tidigare och i bakhuvudet
hade de dels en önskan om att komma tillbaka, men sedan något år har även idén
om att skapa ett regelbundet kunskapsutbyte med Mnazi Mmoja börjat gro. Tanken
är att låta intresserade specialister och ST-läkare inom anestesi- och
intensivvård åka ner för att dela med sig av det vi kan mer av i Sverige
samtidigt som vi kan lära oss ofantligt mycket av våra kollegor på Zanzibar.
Zanzibar, som är en del
av Tanzania, består av två öar, Unguja och Pemba, och har drygt en miljon
invånare. Befolkningen är till 98% muslimsk. Mnazi Mmoja är det största sjukhuset
i Stone Town, huvudorten på Unguja, och är referenssjukhus för hela Zanzibar.
Sjukvården är i princip gratis på Zanzibar men man kan behöva betala för vissa
läkemedel och materiel.
I Tanzania, med en
befolkning på 57 miljoner finns det idag 43 lokala narkosläkare. På Zanzibar
finns ingen. Anestesin på Mnazi Mmoja Hospital sköts av s.k. ”medical officers”
eller ”nurse anesthesists” som har ett till ett par års teoretiska studier till
grund. Arbetsuppgifterna och ansvaret är dock motsvarande en narkosläkares i
Europa.
En fuktig värmevägg slog
emot oss när vi gick av planet på den lilla flygplatsen utanför Stone Town.
Karibu –välkommen var ett ord vi fick höra många gånger under vår vistelse på
Zanzibar. Oftast av främlingar på gatan. Boende löste sig snabbt. Likaså
dokumenten som krävdes för att få arbeta på sjukhuset.
Vi blev varmt välkomnade
på kliniken. Personalen tycktes vara genuint glada över att vi var där och vi
kom snabbt in i arbetet. Anestesikliniken bemannar 10 operationssalar
(kir/ort/gyn/uro/ögon/önh/obstetrik/neuro) samt en pre-opmottagning. Vi slogs
snabbt av att ingreppen och anestesiarbetet i sig till stor del är detsamma som
hemma i Sverige, men att rutinerna, förutsättningarna och framförallt resurserna
skiljer sig enormt. Adekvat smärtlindring finns sällan att ge. Att syrgasen tar
slut eller att strömavbrott resulterar i såväl släckta operationslampor som död
narkosapparat är dagliga företeelser. Engångsmateriel i Sverige är flergångsmateriel
här.
Operationssalarna, instrumenten,
apparaterna och inredningen är slitna och smutsiga. Ingen tvål, ingen
handsprit. Autoklaven i korridoren med de sterila instrumenten inlindade i en
duk på golvet bredvid. Avbitartången för ortopediska stift och skruvar är
precis det –en avbitartång från motsvarande Clas Olson som sprayas med lite
sprit mellan ingreppen. ”Utsuget” från operationssalen är en plastslang vars
mynning hänger ut genom fönstret.
Vid standardanestesi
används Propofol eller Ketamin, Suxametonium och Vekuronium, Isofluran eller
Halothan. Tramadol som smärtlindring. Ibland finns antibiotika (Cefuroxim),
ibland inte. Monitorering i form av puls-, BT- och saturationsmätning. Ingen
TOF, inte heller endtidal gasmätning (varken koldioxid eller anestesigas). 100%
syrgas alltid. Så när syrgasen tar slut upphör även anestesigasleveransen och
man får byta strategi. Uppvaket är enkelt, obemannat, och består av en
pulsoxymeter i hallen utanför operationssalarna.
Patientklientelet var i
stort detsamma som hemma; appendektomier, ortopediska frakturer,
tonsillektomier, kejsarsnitt, tumörexcisioner, ileus m.m. men titt som tätt kom
det in häpnadsväckande fall som man sällan står inför i Sverige. Den mest
uppenbara skillnaden är tidsförloppet. Levnadsstandarden för befolkningen är
låg och livet är hårt. Man söker inte sjukvård i onödan, en dags missat arbete
är kostsamt. Det innebär att patienterna söker sent, långt mycket senare än vad
vi är vana vid hemifrån. Det finns inte heller ambulanser, skadar man sig får
man själv organisera transporten in till sjukhuset. Det innebär en viss
selektion, är man allt för skadad överlever man inte en transport på upp till
fyra timmar in till sjukhuset.
Det märktes tydligt på
den man som efter en konflikt fått halsen uppskuren från sida till sida ända in
till luftstrupen. Mirakulöst nog var inga större kärl skadade så han kunde
först ta sig hem där han övertalades att ta sig in till sjukhuset dit han kom
cirka sex timmar efter angreppet.
Ett annat exempel var en
kvinna, gravid i sjunde månaden. P.g.a buksmärtor hade hon sökt en läkarstation
på landsbygden. Där hade man med ultraljud upptäckt en extrauterin,
intraabdominell, icke-viabel graviditet. Nu var hon, två dagar senare,
inplanerad för operation på Mnazi Mmoja. Gynekologerna förklarade att de tänkte
lämna placenta för att minska risken för blödning då den kunde vara fastväxt i
tarm och mesenterie. Peroperativt fann man dock en lös placenta, och bakom
denna en decimeterstor öppning i uterus. Kvinnan hade helt enkelt, minst två
dagar tidigare, drabbats av en uterusruptur och barnet hade, tillsammans med
placenta, trängt ut i fri bukhåla. Hon måste haft ont, men smärta var inget hon
klagade över.
Inte heller klagade den
17-åriga pojke som hade fallit från ett träd och brutit båda underbenen (en
öppen fraktur), båda underarmarna (en öppen fraktur), ena överarmen, ett antal
revben och, vad som visade sig i samband med luftvägsbedömning; en bruten käke.
Han sökte sjukvård dagen efter fallet och opererades ytterligare två dagar
senare utan att ha fått någon smärtstillning i väntan på operation.
